Podd: Örat mot vården
I vår podd hör du berättelser från medarbetare om sitt arbete blandat med djupdykning i olika frågor med koppling till gotländsk hälso- och sjukvård och tandvård. Podden produceras av Hälso- och sjukvårdsförvaltningen Region Gotland.
Du kan lyssna på podden här på webbsidan, men vi finns också på podcastappar, som Spotify och Podcaster.
Säsong 1 | Avsnitt 7: De ser till att medicintekniken fungerar
Följ med till enheten Medicinsk Teknik och Fysik i hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Enheten har ansvar för service och reparationer och som sakkunniga vid inköp och upphandlingar av medicinsk teknik. En verksamhet som kanske inte direkt är så känd för alla, men som har en stor betydelse för patientsäkerheten och effektiviteten i sjukvården. Hör enhetschef Per Nilsson och medicinskteknisk ingenjör Ejla Nyman berätta om verksamheten. Poddledare är Magne Hovland, kommunikatör.
Publicerad 26 juni 2024. Längd: 14 min. 04 sek.
Här finns textversionen av poddavsnittet
Intro: Välkommen till Örat mot vården, en podd från hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Region Gotland.
- Idag låter det lite extra i Örat mot vården. Ja, ni hör. Var är jag, jag behöver hjälp. Ja, nu snurrar jag runt här. Så får jag hjälp här av en herre som står framför mig.
-Berätta vem är du och vad jobbar du med?Per Nilsson, jag är enhetschef för medicinsk teknik och fysik. I dagligt tal kallad MTA.
- Jag befinner mig längst ner på Visby lasarett. Här träffar jag Per bland annat, men du har med dig en medarbetare också. Vad heter du och vad jobbar du med?
- Jag heter Ejla Nyman och jag är medicinteknisk ingenjör.
- Per Nilsson, berätta, vad är det ni gör här nere?
Här nere. Delar av verksamheten pågår här, men lika mycket runt omkring på sjukhuset och hela regionen. Vi är alltså ansvariga för all medicinsk teknisk apparatur i Region Gotland.
- När du säger så Per, vad innefattar det?
- Vi är med ifrån start, från att vi börjar fundera på vad vi ska handla upp. Så är vi tekniskt stöd där vi upphandlar och sen är vi med hela livscykeln. Vi är ansvariga för att utrustningen fungerar och är säker. Till slut när den har blivit gammal ser vi till att den blir utskrotad.
- Vad är din känsla? Är det många som begriper vad ni gör här? Bland både de som jobbar i vården och vi som inte gör det. Direkt ute i den vårdnära delen.
- Jo, men det vill jag påstå. De flesta känner till vad vi håller på med. Ibland brukar man blanda in medicin i vårt uppdrag, men där har vi inget att göra alls. Det är apparatur som vi håller på med.
- Hur ser verksamheten ut en vanlig dag? Hur många är det som arbetar här?
- Vi är inklusive mig tio stycken, åtta medicintekniska ingenjörer och en strålfysiker. Vi jobbar dagtid bara, så det är ingen jourverksamhet hos MTA.
- Ejla, hur ser en dag ut för dig?
-MTA har ju en felanmälanstelefon som vi har öppet de tider vi är på jobbet på vardagar. Kontorstider. Den bemannar vi alltid, så man kan alltid ringa till oss. Den sätter tonen för hur dagen blir, så en dag är aldrig lik. Den kan lätt ställa till det om man har en plan för dagen. Så kan det lätta ändra sig när den har ringt.
En vanlig dag är det att kolla mejlen, vad man har för möten, prioritera vad för utrustningar som behöver gås igenom under dagen.
Vi sitter med i upphandlingar, vi har teknikronder med verksamheterna och är en stödverksamhet i mångt och mycket som rör medicinsk teknik.
Det kan vara handhavandeutbildningar, när man ska kassera utrustning. Ett av våra fundament är ju att vi gör underhållservice på all utrustning i princip för att den ska vara säker och lätt att använda för personalen.
- Det är som med allt annat i världen vi lever i, mer och mer teknik. Jag tänker Per, har man riktig förståelse för vikten av rätt teknik och så vidare när man jobbar i vården?
- Det är också lite blandat. Det kan variera beroende på hur insatt man är i tekniken. Där försöker vi hjälpa till så mycket vi kan. Förklara vad finns det, vad har hänt på den medicintekniska fronten och hjälpa till när man inte har den insikten.
- Hur håller ni er uppdaterade?
Utrustningen tvingar oss att hålla oss uppdaterade för vi måste kunna göra first line service som vi brukar kalla det. Dels att vi är på en ö och allt vad det innebär, men just att vi jobbar med ett område som hela tiden utvecklas och som går väldigt fort.
- Vi går serviceutbildningar och det är väldigt viktigt för oss, annars har vi svårt att vara kunniga på de apparaterna vi har. Och sen får vi ju i den mån vi kan ha omvärldsbevakning på det som vi märker kommer. Men sen är ju sjukvården att den ska effektiviseras och det ska vara lätt att använda. Det är en katalysator i sig själv, och vi försöker hänga med.
- Vad är den stora utmaningen med att hänga med? Vi får ny programvara, vi har nya sorts journalsystem som hela tiden utvecklas. Hur får man det här att passa ihop så det inte blir tokigt i slutändan?
- Det var huvudet på spiken som man säger. Det är det här som är svårt. Medicinteknik har gått ifrån att vara en burk som man använder till att idag så är det ett system. Det är utrustning, datorsystem, det ska prata med journalsystem som du sade och allting ska fungera smidigt. Så det är en utmaning. Det ställer krav på oss som medicintekniska ingenjörer.
- Ejla, har du även hand om mjukvaran?
- Jag ska säga att jag har inte hand om mjukvaran men jag jobbar med mjukvaran. Det finns mycket mjukvara i alla våra saker.
- Den medicintekniska utvecklingen går snabbt. När är en apparat uttjänt? Kan du berätta lite om det?
- Det är olika från utrustning till utrustning såklart. Vi brukar ha sju år som teknisk livslängd på våra utrustningar. Sedan är det de som fungerar mycket längre och kan vara i drift längre. I upphandlingssammanhang brukar vi säga sju år.
- Är apparaten redo för skroten eller kan den säljas vidare?
- Nej, vi säljer inte vidare utrustning. Vi har ju ibland önskemål om att få lämna vidare till bistånd. Men det är en egen historia.
- Det här är väl ofta en livsviktig utrustning. Det handlar ofta om liv och död. Är det något som snurrar igenom huvudet på dig? Hur tänker du och känner kring det?
- Det är vi fullt medvetna om. Det är något som vi jobbar med varje dag. Vi måste ha hjälp av personalen i verksamheterna och säga hur viktig den här utrustningen är för personalen just nu för att kunna ta hand om patienterna.
Det lever vi med varje dag. Sedan har vi i sjukhuset den beredskapen att vi ska i så lång utsträckning som möjligt inte vara beroende av utrustning.
Att just, går den här utrustningen sönder så ska det finnas en till att plocka in. Man ska inte hänga upp ett liv på att en apparat fungerar eller inte. Det ska vi ha redundans för.
- Hur säkerställer ni att utrustningen fungerar? Jag kan bara jämföra med bilen som ska in på service då och då. Finns det sådant för varje enskild apparat i vården för att säkerställa att den fungerar som den ska?
- Ja, faktiskt. Vi har ett inventariesystem som vi kallar Medusa. Om man har hört talas om det. Där finns all medicinteknisk utrustning registrerad. Vi har också precis som bilen kontrollbesiktning årligen eller vartannat år på merparten av utrustningen. Säkerhet är viktigt för vår del.
- Utvecklingen går snabbt och det innebär ofta höjda kostnader. Är det något som ni märker i den här verksamheten att kostnaderna ökar också?
- Ja, det märks. Kostnaderna går definitivt upp. Vi kan ju inte påverka budget. Utan det är ett politiskt beslut. Däremot kan vi lägga fram vad saker och ting kommer att kosta. Där hjälper vi till väldigt mycket. Vi ser att priset, det går uppåt utan tvekan. Den blir mer komplex och därmed så blir den dyrare.
Sedan ska man ha klart för sig att medicinteknisk utrustning är CE-märkt. Den är alltså godkänd för bruk inom sjukvården. Det är med för att den är säkrare men också att den blir dyrare. Man kan inte jämföra saker som vi har som det som man köper på ett apotek. De är billigare när det går till konsument.
- Nu står vi. Vilket rum är vi nu, Ejla?
- Vi är i vår verkstad. MTAs verkstad.
- Här är det alltså teknisk apparatur en masse, jag lovar er. Det här är en våt dröm för en teknikintresserad. Det är datorer, det är apparater, det är allt möjligt. Kommer apparaterna som ska lagas oftast hit eller lagar ni även på plats? Hur ser det ut?
- Det beror lite på hur enkelt det är att transportera utrustningen. En del saker sitter faktiskt fast i sjukhuset också. Röntgen är en sån sak. Den tekniker som jobbar där hon går alltid upp i stort sett. Det är olika. Vi gör mycket här men vi gör mycket ute i verksamheterna också, när det tillåter att vi kan vara där så klart.
- Per, du sa att ni servar hela regionen. Det är inte bara sjukhuset ni servar. Kan du berätta vilka andra verksamheter som har hjälp av er?
- Hemsjukvården, folktandvården, all utrustning, alla vårdcentraler runt omkring på ön. Det är vårt ansvar också att serva den utrustningen. Men 90 procent av vårt jobb är sjukhuset.
- Vi ska snart runda av. Men, Ejla, hur kom du in på den här yrkesbanan?
- Ja men det är en sån här slump. Jag tänkte att jag ville fixa saker och jag vill förstå hur de fungerar. Jag har alltid tyckt om naturämnena. Så fick jag lära mig att man kan bli ingenjör så kan man jobba med vad som helst. Sedan råkade jag hamna på medicinsk teknik som andrahandsval när jag sökte till högskolan och sen var det kärlek vid första ögonkastet kan jag säga. Tekniken och människan tillsammans det är väldigt roligt tycker jag jag.
- Per, hur ser framtiden ut för din enhet? Är till exempel tillgången till duktiga medarbetare som Ejla här god?
- Medicintekniskt utbildade ingenjörer är svårt att få tag på. Det är en egen gren inom ingenjörsskråt. De är svåra att få tag på. Vi försöker lösa det med intern vidareutbildning.
Men ingenjörskunnande i botten är viktigt. IT-frågor blir viktigare och viktigare för oss. Så är det.
- Hur ser framtiden ut för verksamheten? Hur ser den ut? Ledande fråga, men kommer det att öka, behovet?
- Vi har ökat de sista åren. Det är bara att se runt omkring på sjukhuset. Det är mer och mer medicinteknisk utrustning. Det slår över på oss också. Ja. Vi kommer inte att växa i närtid men jag har svårt att se att vi inte gör det framöver. Det kommer att behövas.
Vi ser ett litet spår här, eller litet, framtiden. Vi ser hemmonitorering pratar man mycket om, som vi kommer att bli involverade i. Det blir också ett nytt spår som kommer att kräva mycket av oss.
- Hemmonitorering, vad är det?
- Att patienterna är vårdas hemma istället för på sjukhuset. Och då har du utrustning hemma som kopplas upp mot läkarna på sjukhuset.
Tack för att jag fick komma och hälsa på. Det här var jättelärorikt och kul att få komma och höra om det här som jag tror många av oss tar förgivet. Att tekniken ska fungera. Ni ser till att den gör det. Det är vi tacksamma för. Du som lyssnar, tack för att du hängde med. Kom ihåg att gilla oss på Spotify och podcaster och allt vad det heter. Så får vi ännu fler att lyssna på örat mot vården. Ha det gott tills vi hörs igen!
Säsong 1 | Avsnitt 6: På övning med sjukvården
I det här avsnittet får du följa med på en skadeplatskurs och höra hur det går till när läkare, sjuksköterskor och undersköterskor övar tillsammans med övriga "blåljusverksamheter" så som räddningstjänst och ambulans. Veronica Snoder, hälso- och sjukvårdsförvaltningens chefläkare med beredskapsansvar, guidar oss genom övningen tillsammans med sina kollegor och deltagare. Poddledare är Magne Hovland, kommunikatör.
Här finns textversionen av poddavsnittet
Intro: Hej och välkommen till ett nytt avsnitt av Örat mot vården. Om ni hör här nu så är det lite kackligt där jag står och det finns en god anledning till det. För att ja. Var är vi någonstans? Vi ska fråga den ena personen här med mig.
- Först, vad heter du och vad gör du?
- Marie Hoas heter jag.
- Jag är specialistsjuksköterska och jag jobbar på regionen i hälso- och sjukvårdsförvaltningen med beredskapsfrågor. Och så jobbar jag på ambulansen.
- Och var befinner vi oss nu?
- Nu är vi på regionens övningsplats där vi har övningsplats för både brand, polis och sjukvård.
- Och vad är det vi ska få vara med om idag?
- Nu kom vi mitt in i en skadeplatskurs där läkare, sjuksköterskor och undersköterskor får lära sig hur man ska jobba på skadeplats men också öva hur det är att jobba på en skadeplats för att vara redo inför att om det skulle en hända större händelser på Gotland.
- Vi behöver allas kompetens och stärka vår beredskap.
- Hur många personer är det här nu, ungefär?
-Ungefär 29 deltagare, sex instruktörer och så min beredskapsläkare som är chefläkare med ansvar.
- Ja, du ska få en hel del markörer här, eller hur?
- Nu kom Veronica, du får presentera dig du också!
- Veronica Snoder heter jag, är chefläkare med beredskapsansvar inom Region Gotland.
- Och vilka professioner är det som är på plats idag?
- Vi ska inte glömma att vi har tolv markörer här också. Men vi har också smink och kockar som gör mat till oss, så det är jättepraktiskt. Det är läkare och sjuksköterskor och undersköterskor från vårdcentral, från kirurgkliniken, medicinkliniken och anestesin på vårt sjukhus.
- Och det är inte bara en dag som vi håller på. Berätta Hur är den här kursen upplagd?
- Kursen är upplagd så att det är tre dagar. Tre hela intensiva dagar där man börjar med att förklara lite mer teoretiskt hur regionens beredskap är uppbyggd, hur sjukvårdens ledningsstruktur är uppbyggd i vardagen och vid en särskild händelse. Och sen så går vi in på lite övningar. Vi övar och lär oss hur vi ska ta hand om patienter, upptäcka livshotande skador, åtgärda dem.
Sen dag två så påbörjar vi övningar och då börjar vi litet, med en liten trafikolycka och det är lugnt och smidigt och sen stegrar vi upp. Så nu är det riktiga markörer med. Nu vi halvvägs i utbildningen.
- Så nu har ni stegrat upp säger du, och vad innebär det?
- Vi stegrar upp för varje övning som är.
Vi börjar faktiskt jobba med plastgubbar på en tavla för att det är så otroligt effektivt att börja diskutera och prata hur man ska lägga upp sitt jobb, vad man ska göra först, vilka patienter man ska skicka och lära sig att om jag kan vara lite mentalt förberedd så är jag ett steg närmare att reda ut en verklig händelse.
Och sen fram till det då har vi varandra som markörer, och nu har vi riktiga markörer som är sminkade och så lägger vi på svårighetsgrader. Först är det lite snällt och sen blir det värre och värre - För oss oinvigda. Vad var? Vad gör en markör?
- En markör är ju sminkad och är vår skådespelare och spelar de skador som vi har lagt upp i ett scenario och just idag så är det trafikolycka/brand som är fokus.
- Vi kommer vara med här lite senare och det kommer säkert att bli väldigt realistiskt, eller hur?
- Det kommer att bli väldigt realistiskt.
- Så då är ni förberedda på det. Det ni, som lyssnar här. Vilka, ja, vad ska man säga, organisationer är det som är med idag, förutom regionen?
- I regionen så är det hälso- och sjukvårdsförvaltningen och sen är det SBF som är samhällsbyggnadsförvaltningen - Räddningstjänsten som är med. Polisen brukar vara med, men var tvungen att prioritera Eurovision. Och så är ambulansen med såklart, Samariten Ambulans är med.
- Spännande. Då hänger vi med på ett hörn, om en liten fluga. Så är det okej?
- Det är helt okej. Häng med!
- Här får jag besök av ytterligare en person. Du kan få presentera dig.
- Hej! Jag heter Ann-Sofie Elmborg. Jag är beredskapsadministratör.
- Du har förberett inför den här skadeplatskursen och kan du berätta lite, vad gör du då?
- Vi börjar ju redan i januari och tar in anmälningar till både höstkursen och vårkursen och sen är det mycket förberedelser. Att skicka ut antagningsbesked, förbereda utvärderingsformulär, beställa mat, kaffe, toavagnar, muggar och sånt som behövs inför kursen och se till så att alla föreläsare har en presentation och så.
- Nu ska markörerna på plats. [sorl]
- Nu går jag undan här, ska låta dem förbereda sig inför övningen, markörerna. De är en 5-6 stycken som är det.
- Veronica nu har jag plågat markörerna här och de har satt sig till rätta nu i bilarna. De har lappar på sig, kan du berätta vad det är för något?
- Ja, här har det skett en bilolycka. Det är två bilar som har krockat och en ligger omkullvält. Och där inne sitter ju människor och lappar när de har på sig vilket hälsotillstånd de är, hur det är med andningen, om de verkar ha någon blödning, puls och blodtryck och sådana där saker.
- För de är ju inte skadade på riktigt, även om de nu målade och så där. Och just nu. Den här olyckan har skett och det har gått larm till räddningstjänsten så att det är, det är räddningstjänsten som är på väg ut här, så de ska ju komma inrullande här så småningom.
[sirener och utryckningsfordon låter]
- Så Veronica, nu händer grejer här.
- Nu händer det grejer. Nu kom ambulansen här och blåljusen blinkar. Så ska vi se här. Ut kliver två stycken ambulansskötare.
- Vad är det första de gör?
- Det första de gör är att de tar en översiktsbild över vad är det som har hänt, och den ska de rapportera in. Till SOS alarm, en vindruterapport säger man.
- Här ser de ju att det är två stycken bilar som har har krockat och en ligger vält på sidan. De kan också uppge vad de tror att det kan vara, hur många skadade. Nu vänder vi oss om, så ser vi att räddningstjänsten också är på väg med två stycken bilar och blåljusen på. Nu sätter de ut markeringar här utefter vägen.
Att det har skett en trafikolycka och spärrar av då så att inte det kan komma någon annan trafik in på området. Ambulansmännen går fram här mot skadeplats och gör en första inventering.
- "Medicinska ansvaret" står det och grön hjälm, är det så de brukar se ut?
- Precis. Det finns en medicinskt ansvarig och sedan finns det en sjukvårdsledare och sjukvårdsledaren står kvar vid ambulansen.
- Den medicinskt ansvarige tar ett varv runt här snabbt och tittar. Hur många finns det här och ser de ut att vara allvarligt skadade? Bakom oss så rullar räddningstjänsten in.
- Just det, nu har de spärrat av vägen och nu kommer de fram. Medicinskt ansvarig tittar på de förolyckade.
- Precis så.
- Nu har de sågat upp dörren här med en sax.
- Det är räddningstjänsten som arbetar här och de har ju stora verktyg. De heter säkert någonting väldigt bra, men jag kan inte det, Magne. Stora verktyg är det i alla fall och nu är en av dörrarna till bilen helt borttagen helt enkelt. Det gick på några sekunder.
- Fantastiskt! Och nu pratar sjukvårdspersonalen med de i olyckan.
- Först är det räddningstjänsten som går fram och bakom där står medicinskt ansvarig. De arbetar tillsammans.
- Men räddningstjänsten kollar också först att det är tryggt för ambulanspersonalen att gå fram och det är som du sa där innan också. Det kan ju vara läckage, det kan vara risk för brand här, det kan finnas andra faror. Det är räddningstjänsten som säkrar platsen
- När man kommer utifrån. Som jag, som lekman och inte fattar någonting så springer det massa folk runt här. Men här vet man vad man har sin uppgift.
- Här vet man vad man har sin uppgift och det är som sagt räddningstjänsten som säkrar platsen, öppnar fordonen kan hjälpa till att ta ut de skadade medan ambulansen här med medicinskt ansvarig försöker bilda sig en uppfattning om skadeläget. Vi har sjukvårdsledare till ambulansen också på plats som är i kommunikation med SOS alarm och kanske larmat hit flera ambulanser som behöver hjälpa till. En sjukvårdsgrupp kanske vi behöver få hit och så. Så alla vet precis hur de ska göra.
- Nu är skadeläget här rätt osäkert. Vad gör man nu på Visby lasarett?
- Visby lasarett har fått besked om att det har skett en olycka och det är det som den här ledaren, som tillhör ambulansen har rapporterat in till SOS alarm. Att det har skett en krock med två bilar, hur många man tror att det är involverade.
Kanske det är åtta personer i den här som max tio om man tänker att det kan vara fem stycken i varje bil och man kan ha fått den första vindruterapporten om man tror att det är någon som är fastklämda som är svårt skadade eller så.
- När man är med om en sådan här övning. Du har säkert varit med på många. Vad har man för känsla i kroppen?
- Då är det ju på riktigt på något vis ändå. De som skriker och gråter.
- Här prioriteras det för fullt.
- Ja, precis. De försöker få ut de här människorna ur bilarna, men det är inte helt lätt. De sitter fastklämda och den här bilen som ligger på sidan har de ju säkrat så att den inte ska välta ytterligare. Man har satt stöd på baksidan av underredet. och stagat upp den.
- Vad är det svåraste på en sådan här skadeplats, när de kommer in som vårdpersonal?
- Det är ju ett kaos. Jag tänker att det är viktigt är att man har det i den här skadeplatskursen också går ut på, är att man lär sig ett systematiskt sätt att arbeta på och vilken roll man har själv och vilken roll andra har, så att man kan jobba systematiskt och strukturerat trots kaoset. Ni hör ju att det är folk som skriker och gråter. Det är barn i baksätet här och om det här sker någon annanstans så kommer också folk utifrån som inte tillhör själva olyckan, och börjar dra i dem som jobbar och funderar över, kan det vara deras anhöriga? Kan de hjälpa till på något sätt? Folk blir oroliga, en del kanske vill filma eller ta foton och det kommer många. Det blir ett kaos och det är väl det som är det allra svåraste. Man kan inte riktigt jobba i lugn och ro.
- Jag kanske upprepar här, hur är prioriteringen på plats. Vilka är det som får vård först? Och så vidare. Hur prioriterar ni?
- Man prioriterar först och se hur är det med andningsvägarna och finns det någon större blödning i det som är livshotande farligt här och nu, så de får allra först hjälp. Sedan så kollar man sådana vitala parametrar som vi kallar som puls och blodtryck till exempel.
Har man sjunkande blodtryck och stigande puls kan det tyda på stor inre blödning. Men det är imponerande samarbete här mellan både ambulans och räddningstjänst och sjukvårdsgrupp som är på plats och jobbar för fullt. Och de är ganska många, så det blir ett litet vimmel av folk.
- Det händer saker hela tiden. Det har inte gått många minuter, de har fått ut flera från olyckan.
- Jag tycker de är förvånansvärt lugna ändå. De här ambulansmännen och räddningstjänsten. De jobbar strukturerat och metodiskt.
- Ja, du sa det själv. Det blir liksom det blir verkligt på något sätt. Då blir ni vårdpersonal, då blir ni väldigt koncentrerade.
- Ja, då slår vi lite adrenalin till här och man skärper sig och gör det man måste göra helt enkelt och det man har utbildat sig för.
- Och det är väl därför en sådan här skadeplats kurs är så himla viktig också, att man får träna på det här i en trygg miljö där man kan vara med. Inte alltid vi är med om svåra stora olyckor som tur är, så det är bra att vi får öva i en lugn miljö där.
- Det står människor vid sidan om här, i röda reflexvästar, orange reflexvästar som tittar på, vilka det de?
- De är deltagare på den här skadeplatskursen och just nu observatörer. Så de står och tittar hur det här går till och observerar och kommer också ge sin bild i utvärderingen då, i nästa övningsmoment som kommer. Sedan så ska de träna och de andra får vara observatörer.
- Vi tar och går bort till uppsamlingsplatsen.
- Ja, det är en plats man har bestämt en liten bit ifrån olycksplatsen där man samlar de skadade innan avtransport. Det här är helt enkelt patienter som inte har fått någon ambulans ännu att kunna åka vidare med till lasarettet. Det kan vara "gröna" patienter, som inte är så allvarligt skadade. Det kan ju vara avlidna patienter.
Eller så kan det ju förstås vara någon som är lite mer svårt skadad som är på väg att få en ambulans.
- Vad har ni för utrustning med ut att tänka på? I ambulansen har man livräddande utrustning och så?
- Ja, man har ju livräddande utrustning där förstås, som man har bårar som man kan bära folk med. Man har saker man kan stabilisera skador med.
Hon har fullt upp, hon som är medicinskt ansvarig här på uppsamlingsplatsen och kollar till alla tre. Man behöver både filt för värme och behövs lite läkemedel.
- Vad är oftast den trånga sektorn i ett sådant här läge?
- Ja, blir det många drabbade så kan ju just transporter vara en trång sektor. Att få folk härifrån helt enkelt.
- Vi är kvar på uppsamlingsplatsen här och du registrerade att Medicinsk ansvarig har fullt upp.
- Ja, hon har verkligen fullt upp här. De är ju så många. Så nu ska vi se, det är det fem patienter här. Nu åker en i väg tackochlov i en ambulans som har just lastat in han med buksmärta. Det känns ju tryggt och bra att han får åka nu, för han är rödprioriterad. Man misstänker en inre blödning i buken. Han ser blek ut och tar sig åt buken. Så skönt att få åka till lasarettet känner jag.
- Nu Veronica är en patient kvar. Börjar övningen att gå mot sitt slut?
- Ja, precis, det är faktiskt två. Det är de här oskadade, gröna patienterna, som har irrat runt. Nu applåderades det.
- Ja, nu bryter de övningen.
- De här två sista får åka med till Visby lasarett de också, eller de reste sig upp och blev omedelbart friskförklarade, tror jag!
- Underbart! Så nu ska vi samlas för en liten utvärdering.
- Ja, då går vi dit. Nu står jag bredvid en man här som har lett det här. Kan ta namn och titel och vad du har haft ansvar för.
- Ja, jag heter Ojet Ringbom och är instruktör på de här skadeplatskurserna och jag är specialistsjuksköterska-ambulans till vardags. Sedan jag är med håller de skadeplatskurserna tillsammans med Marie Hoas.
- Ska det vara så här dramatiskt på en övning?
- Absolut. Nu hade vi ju två bilar som hade krockat och som jag kunde räkna till så var det ju sex stycken skadade varav två var som vi säger "röda" mer svårt skadade. Några som var mellan var "gula" och sen hade vi några två stycken "gröna" där.
Så att det blir ju mycket så det blir gråt och tandagnisslan. Vissa sitter kanske fast så att räddningstjänsten behöver använda sina klippvertyg så det brummar och det låter och man hör människor som skriker och det blir lite ångestladdat.
- Är du nöjd med övningen?
- Ja, men absolut! Jag tycker att mina kollegor är väldigt duktiga och ser det här och det kanske för ett otränat öga kan se lite rörigt ut.
Men det finns faktiskt en struktur som vi följer. Så jag är jättenöjd.
- Nu har jag fångat dig Torun, du var medicinskt ansvarig på uppsamlingsplatsen här. Namn och titel.
- Torun Johnsson, ST läkare i primärvården.
- Jag och Veronica vi stod och såg på, du hade sex patienter ett tag, såg det ut som. Du hade mycket att göra. Hur kändes det?
- Ovant och oöverskådligt.
- Är det första skadeplats kursen du är på?
- Ja.
- Vad hade du för förväntningar när du kom hit i dag?
- Jag hade nog förväntat att det skulle vara ovant och svårt, men kanske inte så här svårt. Det var nytt.
- Alla slet och drog i dig. Var det svåraste i jobbet? Att alla ville ha hjälp?
- Ja, det var det. Och att man vill väldigt gärna stanna med patienterna som är dåliga. Men jag hade ju liksom en ansvarig funktion så jag var tvungen att ta ett steg tillbaka, och då känns det som att man lämnar någon i sticket. Känns så jobbigt.
- Nu du är med om sådana här skadeplats kurser? Känns det på riktigt?
- Ja, nu gjorde det med otroliga markörer. Helt otroligt vilket egen insats, skådespelarinsats och de är snyggt sminkade och det kändes väldigt verkligt faktiskt. Stressen var absolut på riktigt.
- Nu ska ni ha utvärdering.
- Ja, vi får se vad de säger vår insats.
- Tack ska du ha!
- Nu står jag med markörerna här och ojojoj vad duktiga ni var! Jag rös när jag stod där borta vid skadeplatsen. Bara en snabb runda nu. Vilka ni är och vad ni kommer ifrån?
- Karolina heter jag, är sjuksköterskestudent och från Enköping.
- Moa heter jag, Wisbygymnasiet undersköterska.
- Freja, Wisbygymnasiet undersköterska.
- Wendela, Ortopedavdelningen undersköterska.
- Edith, Wisbygymnasiet, undersköterska.
- Joel, sjuksköterska på ortopedavdelningen.
- Vad var den största utmaningen idag?
- Att gråta.
- Det lät väldigt bra!
- Men jag ville gråta lite mer.
- Vad tyckte du? Var den stora utmaningen idag?
- Veta hur mycket man vågar leva sig in i rollen, men de verkar tycka det var rätt okej.
- Gick det som förväntat idag?
- Ja, men det tycker jag. Det var väldigt kul. Det är första gången för mig men var väldigt roligt, lärorikt och en upplevelse helt enkelt.
- Vi tänkte vi kör, en genomgång. Så ni kommer att få prata lite också. Då hade vi en trafikolycka.
- Nu Veronica har ni haft och vad kallar ni det här för? Det ni haft nu efter övningen.
- Det var en utvärdering av den här övningen där vi gick laget runt lite grann och frågade hur man hade upplevt övningen.
- Om man kunde konstatera några förbättringsområden, bland annat kommunikationen mellan varandra, behöver man ta och fundera över. Man använder också ett nytt hjälpmedel här från ambulansen med en öronsnäcka, som man inte riktigt upplevde fungerade så bra utan det blev prat i den här i huvudet hela tiden. Och sen var det lite andra småjusteringar som man insåg att man hade kunnat göra bättre. Och det är precis det som är till för en sådan här övning. Att man ska ta lärdom av den.
- Är det den bästa övningen när det finns saker som man kommer på att det här kan bli bättre?
- Det finns alltid saker som kan bli bättre. Så är det ju och det är därför vi övar och att man får reflektera kring vad är, det vi kan slipa på till nästa gång och om det var något som inte alls gick bra så tar man med sig det. Så gör vi inte nästa gång. Så det är det viktigaste lärotillfället förstås.
- Veronika, tack för att jag fick komma och ha med dig som bisittare som medrapportör på den här skadeplatskursen. Och du som lyssnar. Kul att du också har hängt med och du vet var du kan följa oss så följ oss gärna.
Klicka på Följ Örat mot vården så blir vi jätteglada. Så hörs vi någon gång framöver med ett nytt avsnitt. Tack ska du ha. Tack och hej då!
Säsong 1 | Avsnitt 5: Ögonmottagningen lyckades minska köerna - prisbelönades!
Ögonsjuksköterska Anki och optometrist Sofia berättar om hur de och kollegorna gjorde för att korta köerna till diabetesscreening av ögon på Ögonmottagningen Visby lasarett. Ett förbättringsarbete som tidigare i år utsågs till vinnare av Kvalitetspriset i samband med Region Gotlands årliga Förnyelsedag. Samtalet leds av Magne Hovland, kommunikatör.
Säsong 1 | Avsnitt 4: Det händer när du ringer efter en ambulans
Vad avgör hur snabbt en ambulans kommer? Hur går tankarna i ambulansen på väg ut på ett uppdrag? Får jag förtur på akutmottagningen om jag kommer med ambulans? Hör ambulanssjuksköterska Sara och verksamhetschef Cecilia berätta om vad som händer när du ringer efter ambulans på Gotland. Båda två jobbar på Samariten Ambulans AB, som på uppdrag av Region Gotland bedriver ambulanssjukvård. Samtalet leds av Magne Hovland, kommunikatör.
Publicerad 9 februari 2024. Längd: 23 min. 20 sek.
Säsong 1 | Avsnitt 3: Det händer på akuten när du väntar
Häng med när sjuksköterskorna Fanny och Daniel tar oss med på akutmottagningen på Visby lasarett. Varför är akutens huvudentré låst? Hur går det till när jag kommer till akuten? Hur gör akuten för att prioritera bland alla patienter? Dessa och fler frågor får du svar på i det här podavsnittet. Samtalet leds av Magne Hovland, kommunikatör.
(Publicerad 18 december 2023. Längd: 25 min 31 sek)
Säsong 1 | Avsnitt 2: 1177 på telefon Gotland
Telefonsjuksköterskorna Karin Petersson och Milo Lindhe berättar om hur de arbetar för att på bästa sätt kunna hjälpa dig när du ringer 1177, eller sjukvårdsrådgivningen som många också kallar tjänsten. Samtalet leds av Magne Hovland, kommunikatör.
(Publicerad 13 november 2023. Längd: 14 min 47 sek)
Här finns textversionen av poddavsnittet
Intro: Välkommen till Örat mot vården. En podd från Hälso och sjukvårdsförvaltningen i Region Gotland.
Inspelat röst: ”Välkommen till 1177. For informationen in English press five. Gäller det ett livshotande tillstånd? Avsluta samtalet och ring 112.”
Ja, så här låter det när vi ringer till 1177 på telefon, och nu finns jag faktiskt mitt i hjärtat i verksamheten på Gotland. Och när man då har passerat de här fraserna som vi som vi hörde då låter det så här när man väl kommer fram till en ut av telefonsjuksköterskorna; ”Välkommen, du talar med Karin sjuksköterska. Hur kan jag hjälpa till?
Hej och välkommen till ett nytt avsnitt av Örat mot vården. Här hörde vi Karin som är en ut av telefonsjuksköterskorna här på 1177 på telefon på Gotland som hälsade oss välkommen när man kommer fram. Karin har vi hört redan, men vi har även med oss Milo Lindhe. Och vad gör du här på 1177? Jag arbetar här som verksamhetschef för telefonitjänsten och för den nya tjänsten som heter 1177 direkt som är en möjlighet att söka vård via chatt. Och Karin, du får berätta här i hela ditt namn och vad du gör här också. Jag heter Karin Pettersson och jag jobbar som telefonsjuksköterska och planerare och nu jobbar jag även som lite ansvarig för den här nya chatten. Karin hur länge har du jobbat här? Jag började våren 2021.
Och Milo. Hur länge har du varit verksam här på 1177 på telefon? Tillsammans, om man räknar alla år så är det många år. Jag tror 2007 började jag och har vart iväg på andra ställen också. Men jag är lite fast och förtjust i den här tjänsten mot invånarna. Hur många samtal får ni till 1177? Ja, jag tycker ju om statistik också så jag brukar följa den. Och när det är lågsäsong så kan det bli uppemot 1000 samtal i veckan. Men alla är ju inte från Gotland utan Visby svarar och hjälper till också från andra regioner i landet. Men tillsammans, ungefär så. Och hur många är det som är verksamma här som, ja ni kallar er för telefonsjuksköterskor, eller hur? Exakt! Telefonsjuksköterska. Vi alla sjuksköterska med gedigen erfarenhet i yrket så det är inte någon helt ny i yrket som kommer utan de är erfarna allihop. Vi är cirka tio stycken anställda men sen har vi ungefär lika många som hjälper till som timanställda. Viktig grupp dem också.
När är det som mest samtal och till er här på 1177 på telefon? Vi brukar prata om att vi är som en temperaturmätare i vården så är det mycket samtal, många vårdsökningar till till exempel en vårdcentral. Då blir det många samtal till oss också. Vi vet att måndagar till exempel efter en helg efter många stängde dagar. Då är det ett ökat behov av att kunna nå sin vård och det ser vi. Det blir fler som ringer oss då för alla kan inte komma fram.
Och sen har vi ju såklart sommaren. Det är en sommar på Gotland. Vem vill inte ha en sommar på Gotland? Och det märker ni också av att det är det högre tryck då. Måste ni ha fler i tjänst på sommaren då än resten av året? Sommaren är fantastisk. Så är det ju. Och jag vet, du har frågat vid något tillfälle hur många samtal som kommer in då. Vi kan väl säga att det dubbleras under sommarveckorna. Så ja, vi behöver fler. Samtidigt som den här fantastiska gruppen som jobbar behöver få lov att vara ledig också. Men sommaren är en speciell tid. Det är många som är på Gotland och vi har ju ansvar för samtliga som ringer från Gotland då.
Karin, jag har undrat hur kommer det sig att när vi som är här på Gotland ringer 1177, alltid kommer till er?
Det är ju så här att tjänsten känner av via mobilmaster och så där. Vart du ringer ifrån så att om du ringer dig från Gotland och befinner dig här på Gotland så kommer du komma in på den linjen som vi kallar 1177 Gotland. Och vi har ju många regioner som är med i just det här systemet. Befinner du dig i Skåne så kommer du komma till Skånes 1177 och det är oberoende om du är listad där eller inte. Att du kommer dit där du befinner dig.
När vi väl kommer fram till er Karin. Hur går det till? När du väl har svarat? Vad finns i din verktygslåda?
Det första man måste göra är ju att lyssna på den inringandes berättelse och försöka ringa in vilket huvudsymtomet är. Varför den ringer just precis idag. Och sen har vi naturligtvis ett rådgivningsstöd som vi utgår ifrån där med olika prioritetsnivåer som man går uppifrån och ner. Det är till jättestor hjälp, för att man kan ju inte kunna allting om alla symptom och då är det viktigt att det finns en bas som man kan utgå ifrån.
Jag tänkte vi kunde fördjupa oss i det här med rådgivningsstödet. Hur fungerar det?
Rådgivningsstödet är ett medicinskt kunskapsstöd. Det är någonting som även läkare har inför sin utövning av yrket och vi sjuksköterskor har det här och rådgivningsstödet som är skapat och redigeras av ett medicinskt råd och den redigeras alltid regelbundet och blir inte äldre än 18 månader innan det sker en ny granskning. Så vi är trygga med just det här rådgivningsstödet så vi vet att det är aktuellt det som står där. Har ni tillgång till mina journaler om jag ringer till er? 1177 är en tjänst som finns i hela landet och i den tjänsten så är det att vi lovar att vi ska bedöma symtom här och nu.
Vi kan inte gå in i alla journalsystem utan vi är här och nu. Så just tjänsten 1177 på telefon, där kommer vi och att säga tyvärr, vi ser inte din journal. Ställer ni diagnos när ni tar emot samtal? Svaret på den frågan är ett nej. Vi blev gotländska nu. Jag vet att vi får ofta frågan; Är det här blindtarmen? Är det här en urinvägsinfektion? Och det är klart att vi kan falla i en fälla när vi får den frågan. Men vi är inte diagnossättande utan vi kan bedöma symptom och vi kan bedöma att symptom behöver undersökas. Nu eller i morgon. Eller kan avvaktas med.
Som en del i kvalitetssäkringen så lyssnar ni på era egna samtal. Kan du berätta lite om bakgrunden för att ni gör det?
Ja, det här är kanske inte så självklart att man förstår, men för att vi ska vara som bäst mot den som ringer in så måste vi förstå. Hur låter vi? Låter vi trötta? Låter vi som att vi vill prata med det eller? Ja, välkomnar vi på rösten? Det är ett nationellt koncept det här där en kvalitetsgranskning som vi alltid ska regelbundet genomför. Det innebär att vi faktiskt lyssnar på hur vi låter det fokus på vad vi förmedlar med rösten och vi tänker hur kan det här betyda för den som lyssnar på min röst nu? Så där lite jobbigt för oss. Vi som är ovana och har vår egen röst. Att förstå att vi kanske signalerar någonting som vi inte alls hade för avsikt. Så det är en viktig del och vi kallar det för kvalitetsgranskning och där ingår det flera andra saker. Men den här är väl en av de stora utmaningarna för oss som jobbar i telefon som sjuksköterska.
Så alla samtal bandas?
Alla samtal bandades och det här är utifrån patientsäkerhet. De sparas i ett antal år för att kunna gå tillbaka om det händer någonting så kan man gå tillbaka och granska. Hur gick det här samtalet till? Och jag vet inte om ni hört talas om IVO då kan det vara så att IVO säger att det där samtalet vill vi lyssna på och då får jag leta fram det och skicka iväg den tillsammans med journalen förstås, som skrivs. Och IVO, Det står för Inspektion för vård och omsorg.
I år så har ni startat en tjänst som heter 1177 Direkt. Karin, kan du berätta mer om det?
1177 Direkt är en chatt som är bemannad alla vardagar kl. 8 till 16, men du kan starta ett ärende dygnet runt och målet är då att du kommer få en automatisk bedömning av dina symptom utifrån en rad olika frågor som man har lagt in och det kan då bli att du får egenvårdsråd och att du kommer få en länk till en sida på ofta 1177.se där du kan läsa om just dina symptom. Sen kan du också välja att gå vidare till chatten. Om vi inte har öppet så kan du få rådet att ringa till 1177 på telefon om det är riktigt akut väldigt akut så kan du få rådet att avsluta och ringa till 112 också. Men sedan när du kommer fram till oss på chatten så kommer vi läsa igenom den här texten om och svaren som du har fyllt i och börja chatta med dig och du kan ställa dina frågor och vi kommer ställa frågor och till slut blir det en bedömning. Ungefär på samma sätt som vi gör på telefon. Fast man skriver i stället för att prata i telefon.
Ni har ju haft det här som sagt sen i år. Ett par månader har det varit igång nu.
Milo, vad har ni för erfarenheter så här långt? Erfarenheten. Vi lär oss ännu vad det här betyder för vården och för invånarna. Det vi ser är att det är ett komplement till den vård som erbjuds för övrigt. Vi ser att det finns en nöjdhet med dem som vi har chattat klart med, om man kan säga så på svenska. Det blir oftast bra möten, tydliga möten. Man kan gå tillbaka och läser sin egen text som man som invånare har skrivit och de råd som man har fått. Så det finns ju kvar.
Ni har också sett en annan nytta med 1177 direkt. Karin, kan du berätta lite om det?
Ja, vi har ju märkt att det är många, särskilt yngre personer, men även personer som av någon anledning inte vill prata i telefon eller har svårt att uttrycka sig i telefon. Men de kan skriva väldigt bra och då tycker jag att det är ett väldigt bra komplement att det blir en lite rättvise känsla. Man kan både ringa och skriva så att man inte missar de personerna helt enkelt. Vi har sett när vi har samarbetat i det här projektet med andra regioner som kanske ligger lite före oss, att de har upptäckt en helt ny grupp. Och det är just den här gruppen som kanske drar sig väldigt länge innan de ringer.
Det är dags att runda av besöket här hos er och jag tänkte fråga, så här på sluttampen; Karin, Vad är viktigast för dig i ditt arbete?
Jag tycker att man måste se människan bakom symtomet, att människan är viktig. Att en människa kan ha olika förutsättningar. De kan ha samma symtom men har olika förutsättningar och vara oroliga av olika anledningar. Man får inte glömma bort människan.
Milo vad tänker du? Vad var viktigast för dig?
Det var ett bra svar från Karin, för vi har pratat mycket om medicinskt beslutsstöd och kunskapsstöd och rådgivningsstöd. Men det är ju så att vi gör en mänsklig bedömning. Ja, man har symtom, men. Just den här människan behöver få en väldigt mänsklig bedömning. Så absolut, vi gör en mänsklig bedömning och det viktigaste som jag ser det är att alla ska förstå att de är välkomna att ringa.
Säsong 1 | Avsnitt 1: Hör Émilie berätta om intensivvården
I premiäravsnittet hör du Émilie Brannestam berätta om sitt jobb som intensivvårdssjuksköterska och utbildningsansvarig inom intensivvården på Visby lasarett.
(Publicerad den 16 oktober 2023. Längd: 24 min 18 sek)
Här finns textversionen av poddavsnittet
Så har turen kommit till mig att berätta mer om min roll som utbildningsansvarig och min verksamhet som är intensivvården på Visby lasarett. Èmilie Brannestam heter jag och jobbar som intensivvårdssjuksköterska. Avsnittet kommer bland annat beröra utmaningen att kunna bibehålla kompetensen i en ständigt föränderlig verksamhet där både patienterna och förutsättningarna ändras över tid. Hur lyfter vi och säkrar kompetensen i en högteknologisk multidisciplinär verksamhet som vårdar svårt sjuka patienter? Hur skapar vi trygghet och en patientsäker vård?
Först lite om mig då. Min yrkesmässiga resa ser ungefär ut så här. Att överhuvudtaget jobba inom sjukvården var ingenting jag funderade på som ung. Jag hade tusen andra akademiska planer. Allting ändrades när jag tog ett jobb som personlig assistent där brukaren hade neurodegenerativa sjukdomar, ALS. Det stora omvårdnadsbehovet tillsammans med teknik som bland annat hemventilator väckte mitt intresse för intensivvården och resan till att bli sjuksköterska började år 2007. Min pappa, som nu jobbat inom demensvården i 27 år, disputerade också. Att trivas med sitt jobb och kunna gå till en arbetsplats där ingen dag är sig lik var lockande. Som sjuksköterskestudent hade jag mitt första sommarjobb som undersköterska på min nuvarande arbetsplats med två erfarna handledare som såg till att det blev folk av mig och där fastnade jag för variationen och att aldrig veta vad som väntar under arbetspasset.
Jag har nu varit specialistsjuksköterska inom intensivvård i tolv år och specialistsjuksköterska inom barn och ungdom i två år. Jag jobbade tidigare på ett stort universitetssjukhus i åtta år och som ansvarig för respirationsgruppen där. Jag jobbade även under några år som tutor vid Karolinska Institutet i ledarskap och pedagogik. Sjuksköterskestudenterna som gick sin sista termin fick utforma olika utbildningar gentemot Danderyds sjukhus utefter vad de hade för behov.
Jag och min familj valde sedan att flytta tillbaka till Gotland 2018. Längtan tillbaka till ön blev större när barnen föddes. Att lämna en arbetsplats som har stor del av mig själv var tufft. Yrket blir en del av ens identitet på något sätt. Jag valde då att ta en paus från intensivvården och göra något annat några år. Jag jobbade istället på neonatalen och barnavdelningen i två och ett halvt år, men blev utlånad till IVA under pandemin. Att en gång fastna för intensivvården och speciella vårdformen och det nära samarbetet mellan alla yrkesgrupper gör att det är svårt att inte lockas tillbaka, och jag valde därför att gå tillbaka till den verksamheten igen. Att jobba obekväma arbetstider förutsatte en förstående och stöttande familj. Jag tycker det viktigt att förmedla till barnen att jag jobbar inte bara för att jag måste utan för att jag trivs, tycker det fortfarande är roligt och för att jag mår bra av det.
Intensivvården behöver ständigt ha beredskap för ett inflöde av patienter. IVA ska aldrig vara fullt utan det ska finnas marginal att snabbt ställa om och ta hand om en svårt sjuk patient eller flera patienter, till exempel vid trauma. En svårt sjuk patient kan innebära att vi behöver vara flera personer som i timmar står och jobbar patientnära. Det kan vara svårt att greppa om man inte har insikt i intensivvården; Vad gör vi egentligen och varför behöver det vara personaltät? Ofta behöver patienterna hjälp med allt från att kunna andas till att vända sig i sängen. Vi har många tekniska maskiner som understödjer kroppens förlorade eller försvagade funktioner, till exempel andningen eller njurarnas funktion. En respirator är livsviktig för patienter med sviktande andning, men maskinen i sig botar inte. Däremot kan det köpa tid till så olika ingrepp gjorts eller behandlingar hunnit verka.
Att vårda en patient som är uppkopplad med massa slangar och sladdar till olika maskiner i rummet där larm tjuter och läkemedelssprutor ska bytas, där tekniken lätt skulle kunna ta uppmärksamheten. Där är ändå vår patient i fokus. Personen, individen, själen som vårdas mitt i maskinparken utifrån sina specifika förutsättningar och behov. Vi försöker vara närvarande, se både patient och anhöriga och alltid ha ett risktänkande framöver och en handlingsplan för vad som skulle kunna försämras. Att stå upp för patienten som annars lätt hamnar i underläge. Vad gör vi för patienten och varför kommer det finnas en rehabiliterings potential och hur är chansen för överlevnad kontra lidandet som är fortsatt vårdande ger? Vi har många möjligheter att sätta in nya behandlingar och maskiner, men desto viktigare då med ett etiskt tänkande. Bara för att vi kan är det inte säkert att vi ska, om det inte är till gagn för patienten.
Anhöriga är ofta nära och delaktiga i vårdandet. Det här med besökstider har jag aldrig förstått mig på. Anhöriga har så viktig del i patientens läkande och på IVA är anhöriga välkomna dygnet runt. Att vara patient och anhörig innebär ofta snabba svängningar mellan hopp och sorg fram och tillbaka med vetskapen om att alla kan vi inte rädda oavsett. Men vi kan minska smärta och lidande denna sista stund i livet. Att som anhörig komma in till en svårt sjuk närstående kan vara chockerande syn. Att se sin mamma, sin make eller sitt barn ligga där med massa slangar och apparater kopplade ibland i respirator och utan att kunna förmedla sig. Vi har en uppgift att stötta anhöriga och förklara på ett begripligt sätt hur alla slangar och apparater hjälper deras närstående för att försöka göra situationen mer greppbar för dem.
Ibland kan det vara svårt för anhöriga att ens gå in på rummet på grund av rädslan för vilken syn som ska möta dem. Då får vi försöka förklara vad de kommer mötas av, hur det ser ut, vilka apparater som står där, hur övervakning och pumpar kommer låta och hjälpa dem att våga gå fram till prata med sin närstående och kanske hålla en hand. Och att alla känslor och reaktioner är okej. Vi kan även få fin hjälp av kuratorer och sjukhuskyrkan där sorgearbetet. Jag kan tänka tillbaka på patienter och situationer ibland, men det är inget som längre tynger mig som jag bär med mig. Att ha ett sånt här yrke innebär också att kunna släppa saker och gå vidare med ödmjukhet, lärdom och en känsla av att man duger och räcker till. Annars hade ingen av oss kunnat hålla särskilt länge. Vi försöker bli bättre på att stanna upp och reflektera, inte bara bita ihop och jobba vidare.
Vi står inför utmaningar, sorg, hopp, glädje, motgångar dagligen och jobbet är emotionellt väldigt tufft ibland. Hållbarhet och att få personalen att vilja stanna kvar har vi jobbat mer med under de senaste två åren. Ett arbete som innefattar hur ledarskapet ska se ut, gruppdynamik och bygga rutiner och struktur. Vi är stundvis beroende av vikarier som snabbt ska kunna sätta sig in i verksamheten och lätt kunna hitta olika skrivna rutiner. Varje pass är vi minst en van ordinarie sjuksköterska och en undersköterska där en sjuksköterska har rollen som ledningsgruppssköterska med en koordinerande funktion samt är den som går på alla larm på akuten och vårdavdelningar.
Mitt uppdrag som utbildningsansvarig för intensivvården innebär ett kontinuerligt arbete för att säkra kompetensen i samarbete med till exempel vår medicinsktekniska ansvariga och utbildningsansvarig, undersköterska. Jag har haft tjänsten sedan oktober 2022 och jag jobbar administrativt på 20 procent och resterande tid kliniskt. Tjänsten kom till för att få en samordnande funktion med helhetsbild över verksamheten som kan jobba för förändring och se till att planeringen håller. I uppgifterna ingår att planera handledare till vikarier och nya kollegor tillsammans med enhetschef och planerare. Planera för utbildningsdagar, utbildningsmaterial och även ta till vara på när det är få patienter på IVA, för att kunna öva till exempel mottagande av patient eller transport vidare till kvalitetsutveckling och följa upp resultat. Dokumentera utbildningsinsatser och deltagarlistor för att sedan kunna prioritera olika utbildningar i personalgruppen och veta vem som har gått vad och när.
Tjänsten som utbildningsansvarig innebär ett övergripande samordnande ansvar. Identifiera vilka arbetssätt och moment som behöver tränas på och vara bollplank, men även lyfta kollegorna. Få de att reflektera över sina prestationer, lära sig av det för att utvecklas i sin kommunikation, ledarskap och interprofessionella samarbete. Att se över den pedagogiska utformning av programmet Tilda, vilket är en kunskapsdatabas över våra olika apparater som ger ett mätbart mål med övningar och frågor som ska bli godkända och utföras en gång per år. Det återstår ett arbete med att aktualisera och omforma Tilda för att motivera kollegorna att använda sig av det. Trycker de olika yrkesroller vi har på IVA och hjälpa våra ämnesgrupper att logistik göra och planera sitt arbete och vilka rutiner eller PM som hör till gruppen. Att kunna se vad ämnesgruppen har för behov av utbildning för att sedan kunna vara bäst på sitt område för att kunna driva utvecklingen framåt.
Det är en hel del jobb på en skral procent vilket innebär att jag måste ta tillvara på tiden när det är lugnt på IVA och kunna jobba ifatt med olika projekt. Att jobba kliniskt och vara närvarande är dock viktigt för att ha en förståelse för de problem och frågor som uppkommer för att sedan kunna sätta in en åtgärdsplan tillsammans med ledningen. Vad behöver vi utvecklas inom och vad ska prioriteras? Att ha en funktion som kan uppmärksamma och planera för kompetensutveckling i denna typ av verksamhet är viktigt. Intensivvården är den högsta vårdnivå vi har på ön och resurserna måste finnas till för att se till att den verksamheten är välfungerande, säker och hållbar. Det är viktigt att ha förankring i verksamheten, vara uppdaterad, närvarande och fånga upp frågor, svårigheter och önskemål från kollegorna. Att kunna se andra och ha en förståelse för våra olika förutsättningar och skapa ett inlärningsklimat som är tillåtande och roligt. Att inte behöva vara rädd för att göra fel utan att våga ta hjälp av varandra för att lösa problem. Intensivvården är spännande och vi har ett ö-läge som innebär att vi kan stå inför alla möjliga utmaningar som ska lösas.
Vi på sjukhuset är beroende av varandras kompetenser, inputs och samarbete. Vissa situationer ställs vi inför mer sällan än andra, vilket gör att vi måste ha lättillgängliga rutiner så vi snabbt kan förstå ett pressat läge. Vissa tillstånd kräver specialistvård på fastlandet och då planerar vi för transport när patienten har stabiliserats tillräckligt så att denna kan flygas över. Läget innebär att vi inte snabbt kan ta hjälp av andra närliggande sjukhus och vi ska kunna ha kompetensen att hantera allehanda sjukdomar och skador. Ibland ställer vädret till det vilket gör att helikoptern inte kan lyfta och då måste vi kunna hantera situationen i väntan på möjlig transport. Detta ställer krav på att träna i interprofessionella team med tydlig ledare och kommunikation och där allas åsikter värdefull. Vi rondar patienterna på samma sätt där undersköterskorna självklart ska vara med på ronden eftersom det är de som ser patienten mest som har värdefull kunskap och information om patientens mående.
Intensivvård innebär en hel del siffror, variabler och parametrar, men att se på patienten hur denne upplever och klarar vården som ges och vilka stödfunktioner som finns hos anhöriga är viktigt. Det betydande är inte bara vad patienten har för syresättning utan vad krävs av andningsarbetet för att upprätthålla den syresättningen? Och hur länge kommer det vara hållbart? Ser vi subtila tecken på att patienten håller på att bli uttröttad och kommer krascha? Här blandas erfarenhet, kunskap, magkänsla och fingertoppskänsla i vår bedömning av patienten och situationen. Och hur ska vi i så fall agera?
Jag blev först ut att bli instruktör i avancerad medicinsk simulering, vilket innebär att skapa en verklighet i en kontrollerad miljö för att kunna öva olika moment. Och i höst är vi en grupp bestående av personer från olika yrkesroller som kommer köra igång med patientsimuleringar för att kunna träna patientfall men framför allt kommunikation och träna i team.
Att öva scenarier kommer bli en stående punkt i planeringen framöver med övningar i patientsäker kommunikation samt omhändertagande i autentiska miljöer där teamet kan agera med förutsättningar som liknar dagliga komplexiteten i vårdandet där en autentisk miljö och patientfall ska kunna underlätta för deltagarna att leva sig in i situationen där målet är att alla moment som skulle gjorts i verkliga livet även görs under övningen. Att sätta en infart eller dra upp ett läkemedel kommer få ta den tid det skulle tagit på riktigt. Som nyutbildad kan scenariot upplevas som skrämmande baserat på att man inte har all kunskapen, där ett mentorskap kan hjälpa den nya medarbetaren att utveckla sin kompetens. Samtidigt som det för de erfarna kan vara skrämmande att bli testade i scenarier. En rädsla för att bli ifrågasatt i sin yrkesroll eller nästan påkommen. För ingen kan allt. Ingen är fullärd och det är också det som är själva charmen med jobbet. Vi lär oss ständigt och vi behöver ta hjälp av varandra. En stor del av dessa simuleringar kommer vara återkopplingen. Vad hände? Vad gjorde teamet bra och vad tar vi med oss i nästa simulering och det dagliga arbetet? Man lär sig mycket på att utvärdera sin egen insats, våga lyfta negativa aspekter i reflektionen utan att vara dömande. Men det är viktigt med ett tillåtande klimat där känslan efter simuleringen ska vara positiv. Även om allting inte gick precis som man ville eller tänkte.
Jag är även en utav fem stycken instruktörer i hjärt- och lungräddning på IVA. All personal utbildas i både barn och vuxen HLR och jag har uppdraget att planera in utbildningar och schemalägger deltagarna i samråd med planerare och enhetschef vilka som ska gå och när. Från att under pandemin har behövt prioritera det pressade läget så har vi nu kommit ifatt med all HLR utbildning. När jag började på IVA hade till exempel ingen av undersköterskorna fått utbildning i barn-HLR. Inom loppet av sju månader så har nu alla fått den utbildningen och det innebär mer kunskap och trygghet för en hel personalkategori. Att möjliggöra detta kräver planering, engagemang och en stöttande ledning som förstår intensivvårdens behov.
Kompetensutveckling och utbildning ligger mig varmt om hjärtat och ett genuint intresse av att lyfta och inspirera andra. Mitt driv och intresse hoppas jag smittar av sig så personalen känner att det händer saker och får gehör för sina önskemål. Vi är alla ambitiösa och vill bli så bra vi kan förbättra verksamheten, omvärldsbevaka, implementera nya rön och revaluera våra åtgärder. Detta för att utveckla vården för våra patienter. Min funktion innebär en helhetssyn i nära samarbete med chefer och planerare. Varannan vecka har vi en stund där vi diskuterar utbildningsfrågor i ledningsgruppen. Intensivvården har utvecklingsgrupper inom olika ämnen, exempelvis Barngruppen, Respirationgruppen, Nutritiongruppen med flera. Vi jobbar utefter ett årshjul där grupperna planeras in och sedan har fokus under en månad var per år.
Det kan innebära att vi lyfter månadens PM, det kan vara ett nytt PM eller något som gruppen tycker behöver aktualiseras igen. Jag kan även lyfta månadens apparat genom en workshop eller fokus på apparaten i IVAs utbildningsprogram Tilda. På APT varje månad har grupperna en utbildningstid som kan användas till föreläsning och workshop baserat på vad personalgruppen efterfrågat och behöver lära sig mer om. I början av året skriver grupperna tillsammans en årsplanering. Vad ska ske under året? Tid för detta fördelas utifrån verksamhetens behov och där vissa gruppers arbete kan behöva mer fokus och tid vissa år. Halvårsvis har grupperna avsatt tid för en halvtids check. Få se hur de ligger till och vad som återstår under året. I december skriver sedan gruppen en årsberättelse; Vilken tid fick de och vad har de presterat utifrån angivna tiden? Finns det faktorer som gjorde att planeringen inte höll? Till exempel personalbrist som behövt jobba kliniskt ställe? Då kan vi synliggöra detta tydligare och arbeta för åtgärder.
Struktur och utveckling bidrar till en arbetsplats man vill vara en del av. Vi har fler kollegor som nu kommer tillbaka eftersom det skett en förändring. Dels fokus på utbildningar och utveckling, men också tack vare ett bra ledarskap. Vi förändrar koordinatorsfunktionen från endast dagtid till en ledningssjuksköterska med arbetsbeskrivning och ansvar. Varje pass. En funktion med helhetssyn över bemanning och beläggning som kan stötta kollegorna och koordinera arbetet dygnets alla timmar. Det här har gjort att vi alla utvecklats inom ledarskap och kommunikation och att vi alla är vana att gå på larm. Det har även gjort att vi har förståelse för varandra, att det är inte bara ett fåtal som är koordinatorer utan vi kan alla ta den rollen.
Intensivvården har nya enhetschefer och verksamhetschefer som ser personalgruppen och vi jobbar tillsammans mot samma mål och möter utmaningar som en grupp där alla är lika mycket värda.
En viktig faktor för rollen som utbildningsansvarig är att har vi ett brinnande intresse för utveckling, både min egen och andras. Att kunna se och ta tillvara på andras kompetenser och utvecklingsmöjligheter. Att kunna vara lyhörd. Att kunna förmedla, inspirera och vara närvarande. Planera, utveckla och möjliggöra för ny kunskap samt viljan att möta behovet av specifika och fördjupade kunskaper. Kunna nätverka med andra professioner och verksamheter där kollegor och studenter i en stimulerande och komplex specialistvård. Det ställer krav på en hög kompetens, flexibilitet och bred kunskapsbas.
Kunskap är en färskvara. Därför behövs en omvärldsbevakning. Att ta tillvara på input från vikarier från andra sjukhus för att kunna se behovet av att uppdatera rutiner. Att ha vikarier innebär även positiva effekter eftersom det ger oss en inblick i hur det fungerar på andra sjukhus. Att vi inte blir hemmablinda utan kunna se saker från en annan synvinkel.
Utmaningar som kan ses är att det stundvis är ont om personal att kunna hitta tiden i schemat, men att det är god tid för en överblick och planering underlättar. En funktion är att lyssna in och prioritera olika viljor, och då inte utifrån vad som är bäst att uttrycka dem högst, utan baserat på verksamhetens behov. En ibland komplex tolkningsfråga där vi vill vara bäst på och kunna allt.
Men vad behöver egentligen fokus ligga på? Att planera innan nästa själva period läggs gör att vi lättare möjliggör gruppernas träffar och utbildningar.
Min samordnande funktion innebär att ta kommunikation framför allt med de sammankallande i ämnesgrupperna, så att de planerade utbildningarna inte ska krocka eller infalla under perioder med andra stora utbildningar och kongresser som drar mycket folk. Vi har såklart första prioritering på att säkra den kliniska verksamheten, men vinsten med att möta upp en verksamhet i ständig förändring genom utbildningsinsatser, hospiteringar och kvalitetsarbete gör att det blir en arbetsgrupp som jobbar mot gemensamma mål och som hela tiden lär. Att inte bara släcka bränder utan att få känna att verksamheten drivs framåt och utvecklas och att man som personal kan vara med och påverka är viktigt och vi ser effekter på hur vi jobbar tillsammans och hur vi är mot varandra. I ett läge där vi inte hade samma möjlighet och förutsättningar så byggdes en frustration upp. Att inte kunna använda tiden eller våra kompetenser effektivt gjorde att vi befann oss i en verksamhet som behövde göra förändringar.
Ingen arbetsplats är perfekt, men vi har lyckats vända en dålig trend genom de förändringar som gjorts där och vi får nu förutsättningar att lära och arbeta. Och vi har gått från personalbrist och uppsägningar till att idag vara fullt bemannade. Något som visar på hur långt vi har kommit är att vi ältar inte det som har varit, utan det finns inspiration, arbetsglädje, hopp och vi blickar framåt istället. Denna tid har också gjort att vi kommit närmare varandra och vi hoppas och tror att det genomsyrar arbetet och ger positiva effekter på kvaliteten på vårdandet.
Hur IVA upplevs och kommuniceras utåt ger också möjlighet för rekrytering. Vi har en Instagramsida som heter Intensivvården Gotland där vi försöker ge inblick i en annars ganska skyddad verkstad. Vad innebär det att vara svårt sjuk och hur sjuk kan man vara egentligen? Hur hanterar vi alla utmaningar vi ställs inför? Pandemin gav en större insyn i vad vår specialitet innebär och har förhoppningsvis väckt intresset för att fler ska arbeta inom verksamheten.
Hur upplever då kollegerna sitt arbete nu? Vilken känsla går man hem med efter ett arbetspass? Det är flera av kollegorna som har sagt att man känner sig sedd och hörd, att det sker mycket förändringar som vi alla är delaktiga i. Det har byggts upp en hållbar grundstruktur där vi kan agera utifrån behov och i tid. Planera för utbildningsinsatser.
Det sker förändringar och tas beslut efter det så lyfts på APT. Att saker inte bara rinner ut i sanden. Det krävs rätt redskap och förutsättningar för handlingskraftighet. Och jag hoppas att min funktion ska bidra till att hålla i den här energin och förändringen och göra den hållbar över tid. Intensivvården är en verksamhet som ständigt är i förändring, som ständigt utvecklas och som kräver en bred kunskapsbas för att kunna vårda patient där barn såväl som vuxna.
Vi får komma människor nära i en svår tid i deras liv. En livskris. Att kunna hjälpa människor i denna kris, människor som upplever sin värsta tid, se patienter och anhöriga, kommer varandra närmare och stöttar varandra. När livet ställs på sin spets. Att få vara en del i detta är en ynnest och det ger en yrkesstolthet. Att kunna trygga, stötta och ha möjligheten att förändra på riktigt. Vilken häftig känsla! Tack för mig och för en intensivvården på Gotland.
Kontakta Region Gotland
Region Gotlands kundtjänst
Vi svarar på frågor om vår service och verksamheter, hör av dig till oss på telefon eller e-post.
Hjälpte informationen på sidan dig?
Sidinformation
- Senast uppdaterad:
- 9 oktober 2024